I måndags när jag vaknade såg jag att Bims var hängig och mycket slö. Jag hade en inplanerad utflykt under dagen så jag bad mina föräldrar att hålla koll på honom under dagen. För varje gång de såg till honom verkade han bara bli sämre och sämre och de förstod att döden väntade mycket nära.
När jag kom hem var det första jag gjorde att titta till Bims och minsann, döden var inte långt borta.
Jag plockade upp honom i min hand och smekte hans päls. Jag baddade hans igenkletade ögon och öppnade dem försiktigt så att han fick se världen en sista gång. Jag höll honom varmt i min hand och det dröjde inte länge förrän han började rycka krampaktigt i hela kroppen. Han gjorde ett sista ryck och gav ifrån sig ett pip, sedan låg han stilla i min hand. Alldeles för stilla. Då visste jag att han hade lämnat jorden.

Det känns som om han på något vis väntade på mig. Han väntade kanske på ett sista farväl innan han kunde låta döden vinna över honom. För det var som att direkt jag tog upp honom kunde han äntligen slappna av, han slapp kämpa emot längre! Jag är glad att jag fick en sista stund med honom innan han dog. Jag kommer aldrig glömma min kära Bims! ♥

Detta innebär alltså att jag måste börja om med klickerträningen på en utav mina andra gerbiler, men risken finns att jag inte hinner komma värst långt med de heller, eftersom alla mina gerbiler börjar bli gamla nu och kanske inte lever i längre än ett halvår till. Jag kommer i alla fall att påbörja träningen med någon annan gerbil, med risk att den aldrig kommer avslutas (vilket jag dock visste när jag påbörjade träningen med Bims eftersom han var såpass gammal). Förhoppningsvis hinner vi se några ordentliga resultat innan de lämnar oss, annars får jag helt enkelt ge upp gerbilklickerträning och ge mig på något annat djur istället.

Kommer förevigt att minnas dig Bims! Vila i frid. ♥